Saker utan sammanhang!
Idag känner jag bara för att skrivbajsa.... det vill säga klämma ur massa oviktigt som ni andra där ute blir tvugna att läsa :)
Jag har funderat på två saker som jag skulle vilja ta upp.
Det ena är PMS... och det andra är att vara stor.
Alltså PMS, jag har aldrig trott att det är ett verkligt problem. Jag har på riktigt trott att det är någon ursäkt för ett dåligt humör. Men jag ska säga er att jag har fått betala mitt pris för att ha varit så nonchalant och rent ut sagt knäpp som har trott något sånt! Sen jag har satt in den här Förbannade P-staven så har jag inte varit annat än sur, ledssen, deprimerad, när det ska till och bli den där "trevliga" veckan då man inte kan bada, ha sex å... ja ni fattar vad jag menar. Och inte nog med det, jag har haft den här "trevliga" veckan VARANNAN vecka!! Det värsta är att jag har stått ut med detta i nästan 1½år. Ja jag förstår att ni undrar varför jag inte gjort något åt det. Men som jag nämnde tidigare, jag trodde på fullaste allvar inte att jag kunde vara sur och ledssen pga något sådant. Och sen visst har jag svurit många och långa ramsor över att behöva ha "den-där-trevliga-veckan" så ofta. MEn jag har hela tiden trott att det ska gå över. Jag har hela tiden intalat mig själv att jaja, nu blir det säkert bättre... :(
Visst jag kan skämta bort det genom att säga hur dum och knäpp jag är, men det har faktiskt varit jätte jobbigt. Men nu får det vara slut på detta! Jag har beställt tid hos läkare för att göra nått åt saken... Äntligen!
Sen har jag mer och mer börjat inse att jag är faktiskt inte liten längre. Jag kommer aldrig mer stå och blinka med lampan i vardagsrums fönstret till T som står i sitt rum på andra sidan ängen. Jag kommer aldrig mer stå i affären och välja ut vilket bänkpapper jag ska ha. Jag kommer aldrig mer tömma spargrisen för att gå och köpa bugg och nötkräm på ICA. Alla dom minnena är en del i en otrolig trygghet som jag hade som barn som jag idag kan sakna, just den tryggheten. Det gör mig ibland rädd att jag måste hitta den tryggheten helt på egen hand nu. Jag måste ta ansvar helt enkelt för att mitt eget liv ska fungera och jag måste erkänna, jag skräms ibland för det. Det är så ofta jag inte tror på mig själv att jag ska klara av det. Men proffesionella (stavas det så???) människor har sagt till mig att jag inte ska vara orolig. Jag är ju medveten om det, det är när man inte är medveten om det som man ska vara rädd.... Jag tror att jag förstår vad hon menar, men jag måste nog tänka på det ett tag till tror jag...
Ja, då har jag skrivbajsat färdigt.
Puss och kram
Ullis
Det ena är PMS... och det andra är att vara stor.
Alltså PMS, jag har aldrig trott att det är ett verkligt problem. Jag har på riktigt trott att det är någon ursäkt för ett dåligt humör. Men jag ska säga er att jag har fått betala mitt pris för att ha varit så nonchalant och rent ut sagt knäpp som har trott något sånt! Sen jag har satt in den här Förbannade P-staven så har jag inte varit annat än sur, ledssen, deprimerad, när det ska till och bli den där "trevliga" veckan då man inte kan bada, ha sex å... ja ni fattar vad jag menar. Och inte nog med det, jag har haft den här "trevliga" veckan VARANNAN vecka!! Det värsta är att jag har stått ut med detta i nästan 1½år. Ja jag förstår att ni undrar varför jag inte gjort något åt det. Men som jag nämnde tidigare, jag trodde på fullaste allvar inte att jag kunde vara sur och ledssen pga något sådant. Och sen visst har jag svurit många och långa ramsor över att behöva ha "den-där-trevliga-veckan" så ofta. MEn jag har hela tiden trott att det ska gå över. Jag har hela tiden intalat mig själv att jaja, nu blir det säkert bättre... :(
Visst jag kan skämta bort det genom att säga hur dum och knäpp jag är, men det har faktiskt varit jätte jobbigt. Men nu får det vara slut på detta! Jag har beställt tid hos läkare för att göra nått åt saken... Äntligen!
Sen har jag mer och mer börjat inse att jag är faktiskt inte liten längre. Jag kommer aldrig mer stå och blinka med lampan i vardagsrums fönstret till T som står i sitt rum på andra sidan ängen. Jag kommer aldrig mer stå i affären och välja ut vilket bänkpapper jag ska ha. Jag kommer aldrig mer tömma spargrisen för att gå och köpa bugg och nötkräm på ICA. Alla dom minnena är en del i en otrolig trygghet som jag hade som barn som jag idag kan sakna, just den tryggheten. Det gör mig ibland rädd att jag måste hitta den tryggheten helt på egen hand nu. Jag måste ta ansvar helt enkelt för att mitt eget liv ska fungera och jag måste erkänna, jag skräms ibland för det. Det är så ofta jag inte tror på mig själv att jag ska klara av det. Men proffesionella (stavas det så???) människor har sagt till mig att jag inte ska vara orolig. Jag är ju medveten om det, det är när man inte är medveten om det som man ska vara rädd.... Jag tror att jag förstår vad hon menar, men jag måste nog tänka på det ett tag till tror jag...
Ja, då har jag skrivbajsat färdigt.
Puss och kram
Ullis