ulrikaslyckhem

Tänk om det gick att damsuga rent hela hjärnan på allt skräp, alla olater och alla dåliga tankar. Vad skönt det skulle vara.
Tänk vad världen skulle se annorlunda ut. Vad mitt liv hade varit annorlunda.
För jag är nämligen expert på att haka upp mig på tråkigheter istället för att se allt det roliga runt mig.
Ibland undrar jag om jag är rädd för att känna mig för glad. Det kanske låter jätte konstigt, men jag tror nästan det.
Har aldrig ni haft känslan av att ångesten och gråten ökar när tex ett bråk börjar reda ut sig. Eller när saker och ting klarnar och förståelsen ökar. Det är nästan som om när det dystra lämnar mig och jag inte längre har något att vara ledssen över så känns det nästan lite tomt och jag blir rädd för att jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig när jag inte har det dystra kvar.
Nu låter detta värre än vad det är för dom flesta som känner mig vet att jag inte är en dyster person, men jag erkänner ändå att jag kan vara en aning destruktiv.

Nu när vi ändå är inne i mitt huvud och kikar så måste jag bara fråga, är det bara jag som har en djävul sittandes på vänster axel och en ängel på höger?
Ibland är det ett väldans tjafsande mellan dom, och oftast låter det så här:

Djävul: Ullis, du orkar inte gå upp ur sängen, det är ju skiiiiit jobbigt
Ängel:  Jo klart du ska gå upp Ullis, det kommer bli så skönt, och det är jätte enkelt, det är bara att kliva  
               upp så känns allt jätte bra!
Djävul: Gå för sjutton gubbar inte upp, du har ju faktiskt lite huvudvärk om du känner efter, och går du upp 
               så måste du ju göra maaaassor av tråkiga saker
Ängel:  Det är ju så lätt att stiga upp, så fort du klätt på dig så mår du bättre och då kommer du vara så        
              stolt över dig själv.

Ja så där kan jag hålla på i evigheter. Jag har diskuterat detta med Henrik och han gav mig faktiskt ett bra tips. Han sa att om jag bara hoppas upp ur sängen direkt när jag vaknar så hinner dom inte börja dividera där på mina axlar, för då är jag ju redan uppe! Det funkar faktiskt, för det mesta.

Visste ni, att när jag var liten så hade jag en låda under sängen där  jag samlade hårdbröd och riskakor för utifall att jag skulle behöva rymma nån dag.
Knäppt jag vet!

Visste ni att varje morgon i 50 år så gjorde min morfar frukost på sängen åt min mormor. Det borde gett honom bragd medalj tycker jag. Undra om morfar nån gång låg å dividerade med nån ängel å djävul innan han gick upp och gjorde frukost, det har jag svårt att tänka mig.
Nu är dom iaf tillsammans igen, mormor och morfar. De sitter säkert på något moln och äter frukost på sängen!

På återseende!
//Ullis